Mitt beslut om att börja mina måndagar efter 11:00 är nog ett av mina bästa beslut hittills. Jag försöker, i den mån jag kan, förlägga allt efter lunch för att ha en lugn förmiddag hemma. Då kan jag ta sovmorgon, träna, jobba i fred eller bara ligga och se serier om jag vill det. Det var en av mina målbilder som jag satte upp för mig själv när jag jobbade som mest. När jag vaknade 05:30 och kom hem igen 22:00. När jag jobbade 200 procent och slet röven av mig. Då tänkte jag på måndagslyxen. Och ja, det var värt det.
Jag är rätt less på människor som snackar om hur jävla mycket man jobbar. För jag vet hur det är. Vad man försakar. Och det är inte coolt någonstans. Jag var verkligen en sådan person och jag ryser när jag tänker på det. Som när man ser en riktig tvivelaktig outfitbild x antal år tillbaka. Ugh. Men ja vad fan. Men det krävdes en period av total maxning för här sitter jag nu en solig dag i augusti på en uteservering och skriver samtidigt som jag sippar på min iskaffe. Semestrarna är slut men det finns ingen semesterblues. Runt omkring mig passerar människor, alla på väg någonstans, alla med en historia. Och jag sitter här med min historia och känner ett lugn. Oavsett vad som händer framöver så känner jag mig lugn med att jag löser det. För jag har löst det för mig förut. Och det är en befrielse att känna sig lugn med att jag har min egna rygg, både i medvind och i motvind.
Inget är bestående. När man inser det så blir hanterandet av livet betydligt mycket lättare. Man får helt enkelt lösa det för sig längs vägen.
