”..De båda professorerna Flynn pch Anderson gjorde ett experiment för att testa uppfattningen om män och kvinnor. De utgick från en fallstudie från Harvard om den framgångsrika riskkapitalisten Heidi Roizen som verkligen tog till vara på sin utåtriktade läggning och personlighet i sin karriär. Professorerna lät studenterna läsa samma redogörelse av Heidi, skillnaden var bara att andra hälften av gruppen fick samma text med Heidi utbytt mot Howard.
Studenterna fick sedan återge vilket intryck de hade fått av Heidi och Howard. Vilka de ansåg lika kompetenta (logiskt då deras prestation var identisk) men trots det respekterade Howard mer och framstod som mer tilltalande som kollega och person. Heidi framstod som självisk och ”ingen man vill jobba för eller anställa” – utdrag av boken ”Lean in”.
Experimentet stödjer den känslan många av oss kvinnor någonting har känt. En framgångsrik kvinna tycker många människor av båda könen mindre om.
Jag har varit med om det x antal gånger. När mina manliga kollegor har gått på i diskussioner och stått på sig i sina resonemang och åsiktet har inga ögonbryn höjts. Men när jag har gjort samma har snacket gått och jag har blivit kallad för hård och att jag gör människor osäkra.
En gång blev jag inkallad i ett möte med en chef jag hade tillfälligt för x antal år sedan, jag jobbade då i en större organisation med personer som mer eller mindre hade fått en stjärnstatus på grund av mycket sälj och topplistor. Främst män. Samt pojkar som leddes av män med stora egon. Jag gick på ganska hårt och då vissa saker missköttes vilket studsade tillbaka på mig och min prestation på jobbet.
Mötet inleddes med vikten att jobba som ett team. Jag log, då jag visste vart mötet skulle sluta och höll min något buffliga chef ”Vad bra att du tar upp det! För det tycker jag med!” Han log lite ansträngt och försökte igen.
” Det är viktigt med att bygga teamkänsla och stötta sina kollegor…”
Jag avbröt honom, då jag kände att den här katt och råtta leken inte riktigt gynnade någon, och frågade honom vad han egentligen menade då jag är en teamplayer men i ett team måste man också kunna säga åt de bredvid när något känns fel. Vilket jag hade gjort ett flertal gånger men viftats bort och rent ut av tystats ner av andra manliga kollegor med orden ” Va inte en sån där jobbig och gnällig tjej!”
Vi satt tyst en stund och sedan tittade han på mig och sa ”Du måste förstå, ni kvinnor måste tänka på hur ni tar och ger kritik. Låt det inte handla om känslor!”
Jag skrattade rakt ut och frågade hur det hela gick ihop. För själva anledningen till att jag satt i det där rummet var just för att jag hade krävt samma respekt och bemötande som de andra (männen) men istället fått feedback på min hantering av kritik och att jag agerade med känslor.
Och dessa kommentarer kan jag fortfarande få. Att jag ”måste kunna ta kritik”. Och visst, ibland kan jag vara jäkligt icke mottaglig för kritik eller säga emot när jag känner att den är obefogad. Men många gånger tar jag in den och går vidare. Vilket upplevs som kallt och att jag blir ”sur”. När jag i själva verket tuggar i mig det, håller käften och går vidare.
