Jag var i på ett event häromdagen där jag hamnade med några personer som jag inte tidigare hade träffat. Som alltid när man träffar nya människor så är ens yrke något man avhandlar väldigt tidigt (nästan först) i sin presentation. Nu kanske det inte är så för just dig, men jag upplever att det är så framförallt här i Stockholm. I vissa sammanhang är det bara något man pratar om för att det är av intresse och man genuint vill veta vad den andra personen ägnar dagarna åt i sitt liv medan andra situationer så är det en form av elitistisk status-check. Boende, yrke och antal avklarade projekt i livet. Check. Sorgligt, men tyvärr sant.
Men så stod jag där, med dessa personer och pratade. Efter några artighetsfraser gled frågorna in på mitt yrke och jag svarade som vanligt ”Jag jobbar på SOS International där jag ansvarar för bland annat vårt Bärgningsnätverk och upphandlar hyrbilskontrakt samt en jädra massa andra uppgifter. Sen så driver jag eget inom Sociala Medier, föreläser, driver ett kvinnligt nätverk tillsammans med min partner Louise och bloggar.” Men istället för att pausa här och invänta de vanligaste reaktionerna ”Oj hur hinner du med…?” eller ”Jäklar, det var en del” så fortsatte jag och avslutade med ”Meeeeen från och med årsskiftet så har jag tagit tjänstledigt”. Vad som sedan händer är rätt intressant. Nyfikenhet skapas, frågorna blir fler och 9 av 10 vill veta vad det är för projekt jag ska ägna mig åt då.
”Jag ska lära mig åka längdskidor, cykla i Egypten och försöka ha schemat blankt när jag vaknar på morgonen.”
”Men..något måste du ju göra mer?”
”Visst kommer jag jobba med mina sociala medier, men framförallt ska jag vara ledig.”
”Ledig? Ska du ut på långresa? Plugga?”
”Nej inte direkt. Jag ska vara ledig. Chilla. Se på Netflix till frukost. Träna. Att gå från 200 procent jobb till 50-60% är rena rama semestern.”
Förstår ni var jag försöker komma? Det är många som måste hitta en sorts etikett på min ledighet. Placera den i ett fack. Men det intressanta här är att merparten av alla män jag pratar med är väldigt pådrivande i detta. De accepterar ordet ledig och tycker det är coolt. Visst finns det undantag i form av dinosaurier som tittar på mig som om kedjan har lossnat från köksbänken och jag vore helt galen. Men det intressant i detta är att många kvinnor blir förvirrade och några har till och med blivit stötta. ”Vadå ledig, det kan man bara inte vara?!” Och jag finner det som sagt intressant att jag möter denna förvåning och nästan provocerade gensvaret. Varför är det så?
Sen är det alltid lika spännande och se vilka som faktiskt vågar att fråga hur det ekonomiskt kommer gå ihop. För det är en känslig fråga (inte för mig, för jag har aldrig haft några problem att snacka pengar) men för andra. Några kretsar kring frågan som katten kring het mjölk medan några enstaka faktiskt vågar ställa frågan.
Jag vet inte, kanske är det jag som tolkar in för mycket i detta. Men det känns så märkligt ibland att vi kan landa på månen och producera självstyrande bilar. Men att ta ledigt, det är något överväldigande.
