Jag var beredd att kasta in handduken igår. Det under de sista längderna i bassängen jag bara kände ”vad är det för mening?”. Jag simmade av, klockade mina svaga 1600 m och beslutade mig att inte simma de resterande 400 m. Jag har en gräns på 1500 m som jag har satt för mig själv, det vill säga att hur dåligt det än går och hur mycket jag än vill skita i passet så måste jag åtminstone simma 1500 m. Sen får jag gå upp och göra vad jag vill. Som tex ha ångest, vilket jag hade igår. Jag var riktigt bitter eller rätta sagt, det pendlade mellan klump i halsen ångest och riktigt sur bitterhet, ni vet sådan som man vanligtvis skrattar åt för man är rätt underhållande. Sådan. I en boll som studsade fram och tillbaka i kroppen. Vilket är okej, jag låter den studsa.
Det är tävlingsnerver, jag vet det. Om exakt 2 veckor sitter jag på flyget ner till Marbella för att 4 dagar senare köra årets första lopp. Det vore konstigt om jag inte var nervös. Det är ett tidigt lopp på säsongen och alla timmar man har lagt ner under vintern ställs på sin spets. Är det tillräckligt? Min tävlingsskalle är en studie i en mental krasch. Det släpper alltid så fort startskottet går då jag går in i kanske mitt bästa läge någonsin. Men veckorna innan är hemska. Jag tvivlar på mig själv och beter mig nästintill schizofrent. Ena dagen känner jag mig som en vinnare, som att jag hade kunnat riva av den där tävlingen vilken sekund som helst. Ha! Come at me fnyser jag och springer med starka lår på bandet. Jag är lugn och förväntansfull. Två dagar senare går jag genom Vasastan och funderar på hur lägligt det vore om jag stukade foten på trappavsatsen framför mig och vips slippa tävla.
Ni ser ju, det är galet. Känslorna är utanpå och då jag redan är en person som är väldigt nära med mina känslor och försöker leva livets olika stadier fullt ut så är detta rätt påfrestande att gå runt och känna sig värdelös.
Jag minns när jag flög från Spanien till Polen förra året för att köra IRONMAN Gdynia 70.3 och hade panik på Münchens flygplats där jag mellanlandade. Jag hade lite folk på plats i Polen som jag skulle möta upp, men jag reste själv och bodde själv. Det var något nytt för mig. Inte att resa själv, nej det har jag gjort massor och älskar det. Men att befinna mig på en tävling utomlands på egen hand med min schizofrena tävlingsångest – det var helt nytt. Men så jag kände där och då på flygplatsen, så kände jag igår.
Jag avslutade dock kvällen med att få lite pepptalk från Simon som hade snappat upp hur jag mådde. Jag beskrev att jag känner en form av frustration mot mig själv, att det känns som att jag sviker mig själv när jag är så negativ och snackar ner mig själv. Samtidigt som jag inte kan rå för alla dessa känslor som virvlar runt och att jag någonstans förväntar mig att det SKA gå bra för att jag har lagt ner så jädra mycket tid på träningen. Och den känslan när man känner hur något borde vara, en förväntning, när den känslan krockar på tvivel och nervositet – då blir det lite av en kraschlandning.
En annan grej är ju att jag egentligen vet att det är nerverna som spökar och det känns så skrattretande attt jag varje dag peppar andra i just detta och att själv då bli hysterisk. Ja det får mig att börja skratta mitt bland all misär. Jag vill liksom ge mig själv en käftsmäll och väsa: vad sysslar du med?!
Simon skrev en sak som fick mig att både må bättre igår men framförallt ha något konkret att jobba med.
”Det finns två nivåer i det som du nu skriver, tänker jag. Och jag känner igen det dels i egna erfarenheter men även hos många jag coachat. Nivå ett är frustrationen som är relaterat till att vilja vara i bra form eller känna viss ”prestationsångest” när lopp närmar sig. Helt normalt, bästa lösningen är att fokka på det som du kan påverka – träningen! Nivå 2 handlar om att du nu identifierar dig med de negativa tankarna, att dom är du och du vill inte vara så. Negativ alltså, för då sviker du dig själv. Grejen är bara att tankarna inte går att styra och vi är inte våra tankar. Du sviker inte dig själv men den goda viljan att vara positiv i sinnet kan svika när vi t ex känner oss frustrerade, trött och/stressade.”
Jag ska sätta mig ner ikväll och skriva ner en egen agenda för genomförandet av loppet. Bena ner, och göra en plan. Jag brukar visualisera väldigt mycket men ska ta det ett steg längre och skriva ner allt i detalj som jag tar upp och läser när det stormar.
Kram på er.
