Jag ska vara helt ärlig med er. Jag vill se och känna mig snygg när jag tränar. För många är det irrelevant och jag köper det. Jag bryr mig inte om vad andra har på sig utan fokuserar helt på mig själv. Jag vill ha kvalité på mina kläder, jag vill att de ska sitta bra och jag vill franförallt bli inspirerad till mer träning av det jag bär. Kanske är det ytligt. Kanske är det fel fokus. Men sålänge jag mår bra, vilket jag gör när jag har på mig kläder som får mig att känna mig som mitt bästa jag, så skiter jag i att det är ytligt.
Min kropp förtjänar att vara i fokus på det sättet jag vill och bestämmer att den ska vara. Det är inga konstigheter för mig. Jag är stolt över den och jag kan bli lite trött på kommentarerna samt attityden kring det. Det är nästan häcklande ibland. Som att prestationen överskuggas av outfiten. Att man inte är seriös nog. Lite ”fördummande”… hänger ni med?
Kan man inte vara mer? Måste man förhålla sig inom ramar? Vem bestämmer egentligen vad man får ha på sig och hur ens klädsel definierar oss, våra mål och prestation?
Det går att dra det hur långt som helst. Jag vet. Men jag reflekterar mycket över det. Över bemötande man får och dess höjda ögonbryn som dömer ut en för att man lägger lika stor energi på att matcha sina träningskläder och leta efter perfekt passform på tightsen som på tiden man lägger på sin faktiska träning. Över ens delade fokus.Lite som när man berättar hur mycket man älskar smink och skönhetsprodukter.
Genast är man inte lika skarp. Som om ens intressen avgjorde ens intelligens?
För att göra en lång historia kort.
Jag älskar höstens träningsmode och jag är förbannat taggad på höstens träning.
