”Hej! Läste inlägget om barn på din blogg, intressant läsning. Jag kom och tänka på ett ämne som jag undrar du skulle kunna ta upp då det är något som jag och mina tjejkompisar ibland kommer in på.
Det flesta av mina nära tjejkompisar har pojkvän/sambo och vi är få som är singlar och vid vissa sammankomster blir det lite jobbigt för vissa singlar som tycker att situationen blir knepig om vi ska ses par + vi som är singlar, säg en middag. Jag har personligen inget problem med att umgås med flera par eller bara ett par och vara ensam singel utan partner då paret i det här fallet är härliga och roliga människor att umgås med. Vi har dock en singeltjej som tycker det här är jättejobbigt, jag förstår henne delvis men att undanhålla information och behöva tänka på vad man säger/uttrycka när hon är med blir ibland knepigt. Jag kan bli väldigt glad för mina vänners skull som är par om något stort eller litet sker men ibland känns de som vi i tjejgänget behöver tassa på tå för att hon inte ska bli sårad. Hon glädjs säkert åt de vänner som har pojkvänner men hon tycker de är jobbigt samtidigt att hon inte är där med. Hur tacklar man/jag/vi en sådan situation. Det är jobbigt när ens vänner mår skit för att de inte (aldrig) lyckats hitta kärleken.
Förlåt för ett kanske lite osammanhängande, långt meddelande men det vore intressant om du kunde skriva om det,på nåt sätt. Ha en bra dag!”
Hej!
Det där är så olika, för som du skriver, du har inga problem med det medan det är väldigt känsligt för någon annan. Jag umgicks en del med andra par när jag var singel. Det var inget som störde mig då jag var väldigt tillfreds i mitt singelliv och såg söndagsmiddagarna hemma hos andra par som en liten dos av tvåsamheten. Efter 2 år av ett destruktivt förhållande var bara tanken på förhållande något som fick ångestkänslorna att krypa på.
Jag tyckte det var urmysigt att hänga med andra par samtidigt som att älskade att enbart hänga med singlar med, eller stora kompisgäng. Men det beror väldigt mycket på att jag som sagt inte hade en längtan efter en pojkvän. Alltså, missförstå mig rätt nu, klart jag ville ha en pojkvän någon gång, men just där och då så trivdes jag med mig själv, behövde vara själv och visste någonstans att den dagen jag träffar honom, då kommer jag vara redo. Vilket jag gjorde att jag dejtade, hade roligt – men inte letade aktivt.
Jag tycker inte ni ska tassa på tå. Det är inte rättvist mot varken er eller er kompis. Däremot kan ni, eller bara du om ni inte vill få en ”intervention”-feeling över det hela, sätta er med er kompis och fråga henne exakt vad hon tycker det är jobbigt och hur ni kan lösa det på smidigast sätt. För det är en sak att känna av situationen och inte ägna hela kvällen åt att prata om sin nya kärlek när det faktiskt sitter personer som mår dåligt över sin singelsituation. Det finns stunder då rubb in the face faktiskt inte behövs. Man får ha empati och medkänsla för den andra personens situation. Men det får inte övergå till att man sitter och håller inne på sin egna lycka. Att man som du skriver ”undanhåller” information och biter sig i tungan för att inte råka säga något som kan uppfattas jobbigt för den andra personen. Det blir bara jobbigt i slutändan och kommer tyvärr tära på relationen. Och resultatet kan komma att bli så att denna kompisen blir ”elefanten i rummet” och gångerna då hennes inbjudan kommer missas för exempelvis bruncher eller middagar kommer tyvärr bli fler än tidigare.
Jag tror det handlar mycket om ömsesidig respekt för varandras livssituationer. Och såklart – kommunikation. Är tjejen öppen för förslag på exempelvis dejter? Är hon öppen och positiv för att bli ihopmatchad med vänner och bekanta? Eller tackar hon nej till alla försök och bittert beklagar sig? Det är stor skillnad, för tillslut blir det ohållbart att umgås med en sådan person med. Som alltid gnäller över att hon inte träffar någon kille, men inte vill ge killar en chans. Som hittar fel på varenda kille hon träffar, som avfärdar och säger ”det är inte lönt, alla killar är idioter ändå.” Ja, då blir det svårt. Väldigt svårt.
Så mitt tips är att prata med henne, erbjud ert stöd och hjälp. Häng med på speeddejting, agera bollplank när Tinderkillar diskuteras och uppmuntra. Men låt det inte gå ut över er vänskap och er själva, för hur hjärtskärande det ändå är att inte träffa någon och se andra finna kärleken – så är det inte någon annans ansvar eller börda att bära.
