Med två veckor kvar till finalen så börjar den sociala energin verkligen gå upp och ner. Jag minns hur vi alla mer eller mindre började bli rejält less dessa veckor. Jag och Dennis gick mer och mer iväg och pratade, inte om tävlingen, men om livet i sig. Om våra respektive, om våra liv hemma etc etc. Allt för att tänka på något annat. Vi alla hanterade det på olika sätt, vissa gick iväg och var för sig själva, vissa sov, vissa (läs jag och Oliva) hängde vid Maktens Boning. Det var en påtaglig känsla av att befinna sig mitt i någonting som man inte riktigt kunde kontrollera. Man ville vara där men samtidigt inte.
Det finns så mycket jag vill dela med mig av och skriva, men risken att eventuellt spoila något gör att jag håller igen och flyter med när avsnitten släpps. Jag ser på mig själv och tänker hur tydligt man kan se på mig att jag inte mår helt hundra. Jag ser hur min dipp träder fram och hur jag helt enkelt låter den agera ut fritt. Jag tillåter mig själv att inte vara på topp för att jag helt enkelt inte orkar fejka.
Två veckor kvar. Det börjar bli riktigt spännande. Synd bara att jag toppade mitt lag och vi förlorade, hehe. Äsch, vi var grymma ändå. Hej!
