Jag minns när jag testade en ketodiet för ca 6-7 år sedan när träningsboomen på Instagram började peaka ordentligt och allt fler stora fitnesskonton började trenda. Jag ville ha synliga magrutor vilket då var för mig lika med en stark kropp. Så jag hoppade på ”train like a girl”-dieten och välkomnade en vardag med morgonpromenader och proteinfluff. Jag stank ammoniak och kunde knappt räkna ut vad 1 + 1 var. Så slut var jag i huvudet. Visst blev jag tajt. Visst fick jag magrutor. Men till vilket pris? Efter de 8 veckorna lovade jag mig själv att aldrig dieta igen. Att aldrig någonsin utsätta min kropp för att att pendla mellan ”rus” och svaghet. Att aldrig mer låta mat och kalorier uppta mer än 80 procent av mina tankar. Att aldrig mer fokusera mer på hur platt min mage är än att lyfta blicken och se livet. Känna livet.
Spola fram till 2020. Jag har precis avslutat ett långpass. Ett av många. Min kropp levererar dagligen på träning och jag är stark. Trots avsaknad av magrutor och låg fettprocent. Jag promenerar hem från träningen och läser om en person som har kastas ut från bantningsprogrammet (nej, jag vägrar kalla det för ett hälsoprogram) som just nu sänds på Dplay för personen vägrade väga sig. Jag ser bilder från samtliga deltagare som mer och mer börjar likna något från ett fångläger. Inte så mycket till hälsa mumlar jag för mig själv samtidigt som jag läser prislappen för att få denna superkropp. För att få ett upplägg baserat huvudtränarens personliga resultat. Ingen näringslära eller adekvat utbildning. Jag frågar mig själv om historik som ätstörningar eller annan problematik gällande fysisk så som mental hälsa tas i beaktning inför en sådan extrem påfrestning. ”Fascinerande, 12 papp per skalle..” (edit: tydligen uppe i 25.000 kr) tänker jag. Ändå imponerande att vi 2020 fortfarande kan profitera på synbara före och efter bilder. På ”no pain no gain” mentalitet. Det är en moneymachine. Vi är fortfarande programmerade att smalt är lika med lycka. Något bra. Då är man en framgångsrik person. Och vi fortsätter programmeras genom att visa på att det är okej att förklä hårdbantning till hälsa. ”En stark kropp”. Och detta genom att använda folkkära profiler. Jag trodde mer om dem. Mer om nivån. Deras nivå. Vår nivå. Det känns som vi har gått tillbaka 5 år och raderat ut allt vi har åstadkommit de senaste åren inom hälsobranschen.
Missförstå mig rätt. Jag har inget emot att träna hårt. Jag hyllar det och förespråkar det. Träna hårt, återhämtning och bra mat. Och ja, jag fullt medveten om att vissa perioder, vid specifika mål, kräver en viss tillskärpning. En viss dedikation. Men jag har svårt att se att denna typen av träningsupplägg där ett gäng aktiva människor blir kallade för soffpotatisar blir satta på ketodiet tillsammans med periodisk fasta för att nå superkroppen vara något hälsosamt.
För det är inte hälsosamt. Och nej, det är inte är inte elitidrott heller. Men det har aldrig elitidrott utgett sig för att vara. Men däremot paketeras detta programmet under namnet ”den stora hälsoresan” och jag undrar fortfarande hur vi år 2020 kan se ett värde i att titta på när människor tynar bort i tv.
Det är upp till var och en vad man vill göra med sin kropp. Hur man vill leva och vilka val man väljer att ta. Det är inte olagligt att sälja träning och kost program utan relevant utbildning. Människor väljer själv att betala för dessa och ge sig själv en förändring. Inget av detta görs under hot utan är helt frivilligt.
Och det är väl därför jag blir så oerhört besviken på den grupp människor som har tagit fram programmet och på profilerna som frivilligt valt att göra detta i tv under etiketten ”Den stora hälsoresan”.
