En tjejkompis till mig blev dumpad häromdagen. Vad hon trodde var början på något nytt, en sommarromans som hade utvecklats till något mer, vad hon trodde något djupare, föll isär dagar senare. Han behövde hitta sig själv sa han.
”..Ja, har man inte hittat sig själv på 35 år så är det god tid att börja nu..” svarade jag henne när hon berättade om situationen.
Vi skrattade. Först grät vi, båda två. Sen skrattade vi. Sådär högt så snor och tårar skvätter åt alla håll. Frustande. Så att man får kippa efter andan. För fan, man behöver skratta i all misär och jag fortsatte ”here, we go again!” mellan attackerna. Varpå hon log brett mot mig. För ja, livet fortsätter och antingen hänger du med på tåget eller så lägger du ner. Och visst kan man lägga ner för en stund. Visst kan man checka ut en period. Men kom fan tillbaka. Du går miste om så mycket annars. Och vet du? Gör det fort om du så känner det. Eller ta din tid, men kom fan tillbaka. För det blir inte sämre, det blir bara bättre.
Vi pratade lite om det. Om att det förväntas någon form av karantän, en sorts nedsläckning av livet utav kvinnor när det tar slut. Vilket jag har förstått är tvärtemot vad många känner och vill göra. Det är något jag har fått till mig utav alla de kvinnor jag har mött genom åren. När man har suttit och diskuterat livet, kärlek och relationer. Många behöver inte stänga in sig och gråta i ett halvår. Många är känslomässigt stabila och klara med att fortsätta med sitt liv. För att man kan sörja det man har haft och det som kunde varit på olika sätt. Man kan göra det i en del i sitt hjärta under aktiviteter som får en att skratta. Som berusar en. Som får kroppen att pulsera. För tro mig. Sorgen och smärtan är precis lika stor som om man hade legat under täcket och attackhulkat av gråt och söndertrasat hjärta.
Tro mig, jag vet.
Jag vet hur det är att ligga som en utspilld pöl på golvet och gråta så att revbenen, huvudet och halsen ömmar i dagar därpå. Jag vet hur det är att behöva gå med solglasögon på ICA för att minsta chans till ögonkontakt får ögonen att tåras. Jag vet hur det är att skratta samtidigt som man går sönder inombords. Jag vet hur det är att ta tag i det nödvändigaste och sedan återgå att spendera all ledig tid i sängen. I ett mörkt rum där känner sig fullständigt värdelös.
Jag vet.
Men jag vet även hur det är att passera det där datumet man har satt upp sig för sig själv. Det där datumet där man vänder blad och går vidare. Där man tackar den värsta sorgen för sällskapet och berättar att den är välkommen, men den får inte längre ta samma plats. För nu börjar livet igen och när man drar undan gardinerna så är det jävligt fantastiskt ändå.
Och sen kör man.
Jag vet framförallt hur det är att upptäcka att att det inte var så mycket att gråta över när det väl kommer till kritan.
Man fortsätter köra och tar stora tuggor av det liv man har skapat för sig själv och ser till att må så bra så möjligt. På sina villkor.
