Jag sprang 5 km imorse och var skräckslagen efter varje kilometer jag avverkade. Jag bara väntade på smärtan i knät och man kunde nästan se hur koncentrerad jag var på att ”känna efter”. Tyvärr började utsidan på vänster knä strama runt när jag passerade 5 km vilket ledde till att jag avbröt direkt och gick över på att köra lite löpstyrka och bålstabilitet. Smärtan avtog under resten av passet och jag vågade nästan helt hoppas på att det var jag som hade inbillat mig då jag är så rädd för att inte kunna springa.
Tyvärr var den lättnaden kortvarig då jag i trappan på jobbet när jag gick ner för att leta upp en kollega kände hur det började värka och strama ordentligt i knäet.
Helvetes jävla fan.
Sen har det fortsatt göra ont. Och jag har givetvis målat upp värsta tänkbara scenariot. Löpningen är över för mig. Det är slut. Finito. Jag är kaputt. Släng mig i trashögen.
Har även hetsat Daniel som är min kiropraktor/naprapat om detta. Stackars honom. Det är en ytterst neurotisk och lätt hysterisk skåning han kommer få ta sig ann imorgon bitti.
Håll tummarna nu för helvete.
Och ni som tror på högre makter, ursäkta mitt språk och be en bön är ni ställa.
Kram Hej!
