Värmen slår mot mig likt en luften i en bastu och jag känner genast hur understället börjar värma min kropp lik ett element. Jag drar ner dragkedjan på min jacka och vaggar framåt, stolpigt och otympligt, i mina pjäxor genom hotellets korridor vars väg består av stora glasfönster. Solen skiner rakt in och jag kisar ut mot de snöklädda topparna och ner mot dalen där bergbanan sakta rör sig uppåt mot Fjällgårds-liften.
Åre. Äntligen är vi här.
Jag går över den lilla gångbron mot liften med skidorna på axeln och nickar leendes mot norrmannen som möter min blick och käckt utbrister att de är kjempefint väder. Ja, det är fantastiskt svarar jag och ser ut över bergen. När blir man mätt på denna vyn? Troligtvis aldrig. Jag känner hur solens strålar letar sig fram längs min hud. Mitt leende och blick vandrar tillbaka och stannar av när jag vänder upp blicken. Backen är lång, brant och smal. Det ilar i magen när jag klickar i pjäxorna i mina vita Rossignol skidor med rosé-gulddetaljer som jag har kommit att bli väldigt fäst vid och jag tänker på andningsövningen en person lärde i höstas när ångesten var som starkast. Idag är en ny dag med nya möjligheter. Jag försöker att inte tänka på rädslan som grep tag om mig på torsdagen, dagen vi anlände, när vi snabbt gav oss ut i backen för att hinna med ett åk innan liftarna stängde.
Jag var så exalterad över att äntligen få stå på ett par skidor igen att chocken över att faktiskt vara rädd smällde till så att det nästan dånade ner till byn. Så här kändes det inte i Norefjell sa högt samtidigt som jag skakade av panik. Mina 2 första åk någonsin i livet skedde för två år sedan i Norge och jag var ostoppbar.
Det var jag inte nu. Jag var långt ifrån just det.
Jag var rädd. Jag var så rädd att jag grät där jag satt i den branta röda backen som var den enda vägen jag kunde ta ner tillbaka till hotellet. Och jag vet inte vad som var värst. Insikten att jag fortfarande mentalt inte är helt hundra efter olyckan eller att jag satt och tjöt o backen. Så jag spände loss, klev ur och gav Calle skidorna. Sen tog jag tre djupa andetag, torkad tårarna och kasade neråt. Förbi mig swishade 4-åringar som om de tävlade i VM och jag muttrade bittert att snorungarna var dopade. Prestigen var sedan länge borta. Jag ville bara känna mig trygg och ha kontroll på situationen. Så är det i allt jag gör.
Den kvällen somnade jag inte med den där känslan alla pratar om efter ett par riktigt härliga åk. Vinet fick mig visserligen att somna relativt fort men klumpen i magen berodde inte på efterrätten från vår middag på Fjällpuben.
Spola fram tre dagar. Befinner mig på toppen av Åreskutan. 1420 m över havet. Om ett par minuter ska vi börja ta oss neråt. Calle hojtar att jag ska spänna pjäxorna ytterligare. Sluta tjata vrålar jag tillbaka och vänder ansiktet mot solen igen. Mot utsikten. Mot världen. Det är helt stilla och jag känner mig som en astronaut som har landat på månen.
Mina fötter värker lite men det är det enda. Kroppen är fräsch. Stark. Jag är stark. Vi har åkt 09:30 – 16:30 varje dag med undantag för 1-2 timmars lunch. Först upp, sist ner. Hittat favoritbackar och upplevt eufori. Bitit ihop och pushat framåt. Efter min skidlektion lossnade det lite och jag kunde sakta men säkert ta ut svängarna i backarna. Men det var ingen stress, det visste jag.
”Vi ses vid Hummelstugan 13.00!” Hojtar Fredrik och jag ser hur han och Sophie försvinner neråt. Jag följer deras ryggtavlor med blicken tills de har försvunnit ner för berget och vänder mig sedan mot Calle som tittar på mig med förväntansfull blick. Hans ansikte är solbränt och ögonen lyser. Det finns inte ens uns rädsla i hans blick. Han rör sig vant ner för backarna och man ser att han är en väldigt duktig skidåkare. Men det är inte det jag beundrar honom mest för. Det är hans tålamod. Hur han utan att sucka åker blå backe upp och ner med mig, hur han bär mina skidor och ropar uppmuntrande hejjarop när jag tar en sväng som är någorlunda OK.
Jag tittar på honom, möter hans intensiva blick och nickar neråt med ett leende. Ska vi?
Så tar vi oss neråt, meter efter meter, sida vid sida, hela vägen runt till vi kommer ner till dalen. Jag tjuter av lycka. Det är banne mig fantastiskt att lära sig något helt nytt och framförallt, förälska sig i något, när man är vuxen. Det känns som att man har öppnat upp ytterligare en dimension till livet. Höjt livskvalitén tre hack.
Åre, tack. Du skrämmer skiten ur mig samtidigt som du får mig att vilja ha mer. Mer av snöklädda berg men även varma dagar på fjället i shorts och linne.
Det känns som att livet bara har börjat. ♡
