Om gårdagen var positiv, lättsam och hoppfull så är idag det motsatta. Jag vaknade upp med en sådan stark ångest att det känns som att någon sitter på min bröstkorg. Det river i mig som att jag är fången i min egna kropp. Har vaknat från och till under natten då jag drömde om kraschen vilket såklart påverkar mitt känslotillstånd när jag tog mig upp imorse med hjälp av Calle. Jag började gråta på toaletten när jag såg mitt ansikte och ångesten spred sig i min varma kropp fullständigt kokade av värme då det är ca 30 grader i vår lägenhet. Enda frizonen är sovrummet där vi har en ny AC och temperaturen är ca 20 grader. Det är där jag ligger just nu. Det är högsommar, mitt i livet och här ligger jag i ett mörkt sovrum. Mitt ansikte skiftar i regnbågens alla färger och smärtan pulserar i takt med mina andetag. Jag är trött, illamående och det känns som att jag får spö av kroppen för att jag igår tillät mig att hoppas för mycket.
Jag mår bokstavligt talat skit.
Igår var en bra dag. Det var det. Förutom att jag blev utskriven från sjukhuset på grund av platsbrist. Det var inte bra. Jag är chockad över vården och stressen som råder, stressade läkare och sjuksyrror som inte hann med att ens ge smärtstillande. Fakturan på 400 kr kom dagen efter jag skrevs in och visst är det tacksamt att få vård och inte behöva oroa sig för exempelvis brutala kostnader när man flyger ambulanshelikopter men när man skattar nästan halva sin lön, ja då är det minsta man kan begära att få stanna en dag extra när man knaappt kan gå själv eller har så ont att inte ens morfintabletterna hjälper.
En stor anledning till min glädje igår var det enorma stöd hela tiden får av mina vänner, bekanta och okända människor världen över. Jag är helt tagen av den kärlek som skickas till mig och jag fick en chock igår när jag kom hem från sjukhuset och fick en krya på dig present levererad av Louise. Hon hade tillsammans med över 150 tjejer från vår Friendcation-grupp på Facebook samlat ihop till en Gucci väska åt mig. Jag var alldeles tårögd över systerskapet i vår grupp och att människor kan vara så fina. Jag hade blivit minst lika glad om det hade varit en korg med syltkakor. Det handlar liksom inte om värdet på presenten. Men nu var det så många och en sådan enorm summa att det räckte till en svart drömväska från Gucci. Jag kunde varken skratta eller gråta igår för jag hade så brutalt ont. Istället kom det små brölande ljud från mig. Det var mitt exalterade skrik. Tack. Den stunden igår gjorde fick mig på andra tankar. Ni är verkligen världsbäst. Jag tycker om er så mycket och väskan ligger här bredvid mig just nu. Jag ligger och tittar på den när ångesten river som värst i bröstet. Det hjälper, det gör det faktiskt. Den har blivit en slags symbol för all kärlek som jag får just nu.
Jag orkar inte upprätthålla någon glättig we shall overcome fasad. Jag är avdomnad i kroppen och avtrubbad i själen. Vad ska jag göra, det är inget jag kan bortse ifrån.
