Ni var många som följde överraskningen på stories förra torsdagen. Jag tror nästan det var tittarrekord vilket är inte mer än rätt då det var och är den häftigaste överraskningen någonsin. Jag ryser när jag tänker på det här borta i Tulum, Mexico för ja, det är här vi hamnade tillslut. Men låt mig ta det från början.
I oktober förra året började jag hinta till Calle samt mina vänner om att jag skulle dra ihop till en riktig pang 30-års fest med temat J. Calle var väl inte helt såld på idén (förståeligt idag) men mina vänner hejjade på. I december ville jag skicka iväg inbjudningar och börja leta lokal, alt styra festen hemma men då pimpa lägenheten ordentligt. Calle bad mig vänta med den vaga förklaringen att han ville göra något med mig den helgen. Jag gick motvilligt med på det och ju längre tiden gick och mindre han pratade om min födelsedag – desto surare blev jag. Jag skulle fylla trettio godamnit. Allt jag ville var att bli pruttfull med mina vänner och fira i sönder mig hela helgen. Jag låter bortskämd nu, jag vet. Men trettio år är trettio år och det står jag för. Som andra drömmer om bröllop så har jag drömt om the dirty thirty. Jag förväntade mig dock aldrig att något skulle dra ihop en fest för mig, den är jag fullt kapabel till att dra ihop själv, men fira ville jag på ett eller annat sätt.
Intresset för att fira mig var dock vagt och när Louise sen berättade att hon och Alex skulle till Thailand och inte ens vara hemma på min födelsedag blev jag lite grinig. Ahapp, nu drog hon med och folk fortsatte hetsa om antingen ifall det inte skulle bli någon fest eller helt enkelt ignorera mig.
Jag tog saken i egna händer och bokade in en frukost för 15 tjejkompisar på GAST och i samma veva bokade Calle in oss på Grand Hotel med kryptisk följdinformation om att middag och drinkar skulle ske på lördagen. Sen blev jag uppbokad helgen före av Calle som endast avslöjade att vi skulle checka in någonstans och att jag skulle sova borta under lördagen. YAY! NÅGOT skulle hända. Pulsen gick ner och jag skämtade med mina vänner att jag inte skulle somna innan tio till Melodifestivalen på min födelsedagshelg.
Så blev det torsdag och jag satt på avstämningsmöte med min chef varpå han försäger sig (vilket i efterhand var en planerad försägning som en avledningsmanöver) och frågar om det var denna helgen jag skulle vara ledig på fredagen. Jag kollar på honom förvånat och svarar att nej, det är nästa fredag på min födelsedag jag har tagit ledigt. Jag jobbar som vanligt. Han fortsätter med: ”men var det inte denna helgen ni skulle till Italien?”
Vänta what? Italien?
Några minuter senare får jag ett mail av Calle där han ber mig inställa mig på Arlanda 16:10 och förbereda mig för en romantisk födelsedagsweekend.
Det första som slog mig när jag läste mailet var såklart: packningen? För jag hade åkt till jobbet i jeans, tisha och en pälsjacka. Thats about it. Jo, pengar, mobil, läppglans och puder låg även i min lilla väska.
Väl på Arlanda ser jag honom stå med en storväska samt min weekendbag som innehåller laddad kamera, pulsklocka, alla laddare, neccesär och ett ombyte etc…dvs: Sånt man behöver. MYCKET bra. Vi promenerar bort till Amex Loungen där jag intar laxsalladen och ett glas vitt som vanligt när jag ser Louise och Alexander komma. Kramkalas och skratt då de beslöt sig att åka ut till Arlanda tidigare för att ”fira” av mig då deras flight slulle avgå till Thailand några timmar senare än vårt. Vi hänger någon timme och Calle avslöjar att vi ska till ett SPA-hotell på Sicilien. Jag blir eld och lågor. Födelsedagsweekend jao!
Vi boardar planet till London då vi ska vidare till Palermo med Alitalia och jag hinner precis sätta mig tillrätta med en bok när stewarden kommer fram till mig och ber mig komma ut till cockpit. Jag kollar misstänksamt på honom och tvekar, han fortätter kalla ut mig och jag reser mig upp, tar några steg ut och SUPRISEEEE! Där står Louise och Alexander som också ska med. ”VI SKA MED ER TILL ITALIEN!” Jag skriker, de skriker, Stewarden skriker – planet sitter i chock.
In med gin & tonics (kan starkt rekommendera Harahorn vilket nu har blivit min favoritgin), fram med chipsen och låt oss åka! Mot Palermo och vin i mängder.
Väl framme i London har vi två timmar att slå ihjäl i väntan på nästa flight vilket vi väljer att spendera med barhäng i United Loungen. Ett tu tre så blir jag serverad en limoncello-drink och med den kommer även ett brev på en silverbricka. Jag tar det, vecklar upp och ser i ögonvrån hur Calle och Louise står redo med sina telefoner och filmar. Jag läser och läser..men kopplar ingenting. Börjar stamma, flacka omkring med blicket och gastar ”men här står det..här står det..det är inte tre nätter. Det är sju nätter till! Här står det tolv nätter. Va? Jag förstår inte..vad händer?! Jag kan ej åka, mitt jobb..här står det..” Jag får ännu ett brev och river upp det med större energi än första.
Sedan börjar gråtfesten. Jag tjuter som ett litet barn på julafton som hittar en hundvalp i sitt paket.
”Är det veeeerkligen uuhuu …s-s-s-aaaant? Uuhhuuuuu! Detta är helt sjukt…ni är helt … fff-ff-aantiastiska!
Ringer min chef som har varit med på detta sen i höstas och tackar honom hulkandes i telefon. Han garvar, ber mig sätta på out of office reply på telefonen och önskar mig sedan en trevlig resa. Jag har skrivit det förr och skriver det igen: jag har på riktigt en helt underbar chef. Han är på riktigt både en vän, ledare och någon att se upp till.
Sen blir det bråttom till nästa flight som visar sig vara Avianca till Bogota, Colombia. Jag har flugit den sträckan förr när jag och Calle var i Curacao och har länge velat åka med Avianca igen. Sen att detta blev i deras nya business ombord på deras 787 Dreamliner var bara en fet bonus.
Vi glider ner i våra säten, blir serverade middag och ser en film innan alla fyra somnar. Mätta, berusade och väldigt väldigt uppspelta. Flighten som tar ca 11 timmar går i rasande fart och även om deras business inte var fullt lika bra som Asianas som ligger de nära då servicen var bra och deras nya säten är riktigt drömmiga.
Sov som ett litet barn i 6 timmar och landande sedan 02:30 lokal tid i Bogota och spenderade därefter ca 4 timmar i loungen. Jag och Louise tog en välbehövlig dusch i väntan på nästa flight och allt jag kunde tänka på är hur oerhört lycklig lottad jag är. Trots att jag inte visste vart vi skulle , men jag hade liksom kunnat vända om och åkt hem redan där – så bra var överraskningen och då hade vi inte ens kommit halvvägs.
Vi boardar nästa flight mot Panama och jag börjar genast misstänka att vi ska till det stället Calle var med sin familj för två år sedan. Sitter i princip och studsar i sätet av förväntan vilket lite rinner av mig när vi landar i Panama då jag inte har ätit på flera timmar och min baksmälla/trötthet börjar ta ut sin rätt. Detta i kombination att jag får reda på att vi INTE ska in i Panama utan vidare gör mig lite grinig. Calle försöker mata mig med en banan och jag hotar med att bita av honom handen om han försöker. Nåja, det är okej – vi börjar alla bli rätt trötta vid det här laget. Men vi ångar på, en flight kvar vilket visar sig vara till…MEXICO! AY AY AY CARAMBA! Och vid det här laget räknar jag ut att vi såklart ska till Tulum. Vi alla har velat åka dit, speciellt nu efter att i princip hela influencermaffian har postat bilder därifrån.
Efter lite strul med Avis som försöker blåsa oss på försäkring (klassiker) så kommer vi äntligen fram till Tulum och vår feta villa som gänget har hyrt via AirBnB. Alltså den är helt magisk. Ska visa bilder från huset i ett senare inlägg. Vi tar en kväll hemma då vi har rest i 29 timmar och är alla jäkligt slitna. Calle lagar sin berömna guacemole och quasedillas till oss, vi knäcker några öl och tar en skål. Vi är framme i freakin jäkla Mexico! Hur sjukt?!
Men det är inte slut där än. Nej nej nej. Dessa planeringsstjärnorna har tänkt på allt. Det visar sig när jag packar upp att Mildh Press har skickat med en födelsedagspåse med baddräkt, klänningar, shorts och tshirts samt ansiktskrämer med Spf50 och oljor till mig. Detta har Louise varit uppe och hämtat på deras kontor och packat ner i min väska tillsammans med Calle medan jag var på jobbet i torsdags. Och inte nog med det så ligger där även en present från Reebok Nordics med skor, träningskläder och ett skönt resekit. Hur fantastisk samarbetspartner? Tack snälla för presenterna, så oerhört fint av er. Kläderna sitter som en smäck och räddade min packning avsevärt.
Jag är så oerhört tacksam denna resan och framförallt imponerad över hur Calle, Louise , Alexander och min chef har hållt sig. Calle hade inte ens berättat för mina föräldrar vad som planerades, inte för någon nu när jag tänker efter, alla fick reda på vart vi skulle när vi satt på flygplatsen i Bogota.
Visst blev det lite meck att boka om mitt rätt fullspäckade schema och ja, jag ”förlorar” 12 dagars träning då jag ligger i träning inför tävlingssäsongen som börjar om 2 månader då jag inte helt kan tillgodoräkna träningen jag kommer göra här borta men det är det värt. Herregud, det är det så värt. SÅ JÄVLA VÄRT!
Jag befinner mig i Mexico, i magiska Tulum med min birthdaysquad och fyllde igår trettio – allt annat är sekundärt.
