”Kan inte du skriva någonting om det här med att känna trygghet i att ens partner/personen man dejtar vill och behöver ha egentid? Jag har ett ganska stort behov av egentid, men det kan räcka med 1-2 timmar själv så är det behovet mättat. Men nu har jag precis börjat dejta en person (den första tjejen jag dejtar dessutom, så spännande!) vars behov av egentid är större än mitt och jag blir alltid lite deppig när hon vill åka hem och vill vara ensam. Även fast jag VET att hon gillar mig massor (för det både säger och visar hon) så känns det som att hon åker hem för att hon inte längre känner så och inte längre vill va med mig. Himla dumt, jag vet. Liksom…. har du alltid varit trygg sett till egentid/partid just i början av en relation? Senare in i en relation när man redan är tillsammans är det ju en annan sak, när man ”vet” att man har personen, då blir jag liksom inte ledsen ifall min partner behöver egentid. Men just under dejtingstadiet så är det svinläskigt när den andra personen vill ha egentid och ”tid att känna efter” osv, tycker jag… ”
Hej!
Först och främst – grattis kärleken!
Just det här med egentid tycker jag är en så viktig del av ett förhållande och jag vet av egna erfarenheter hur oerhört stor påverkan det kan ha på ett förhållande. Både från den aspekten att man vill ha egentid själv och att ens partner vill ha mer egentid.
Jag har alltid tyckt om mitt egna sällskap och har på senare tid krävt det allt mer och mer. Som nu när jag skriver detta. Jag sitter i stugan och min kille har precis åkt in till byn för att handla och fika med sin mamma. Han frågade mig ett par gånger om jag ville med för det är sådan han är, han vill aldrig att jag ska känna mig utanför. Men han förstod ganska snabbt att jag ville ha egentid när jag sa att han skulle åka in och fika med henne på egen hand. Samma sak gäller i helgen när jag var ute och sprang i Leksand. Han förstod nästan innan jag ens sa något att jag behövde komma ut och lufta mig. Och det handlar inte om att jag inte vill vara med honom. Absolut inte. Det här är helt och hållet för att jag ska må bra och vara balanserat i vårt förhållande. Vissa människor har ett större behov av att lufta sig själv eller få spendera lite tid på egen hand. Det är en tid för självreflektion, en paus, en chans att andas.
Min relation med mig själv är viktigast. Och mår jag bra. Då mår testande av livet bra.
Du skriver: ”Men just under dejtingstadiet så är det svinläskigt när den andra personen vill ha egentid och tid att känna efter”. Det är två olika grejer och här måste ni kommunicera. För att man vill vara själv en kväll hemma betyder inte att man inte att man ifrågasätter förhållandet. Därefter kan det bli ett problem om man ”kväver” den andra personen. Jag tycker inte man kan eller ska kräva full närvaro av en annan människa. Det går inte och tyvärr så känner man när en annan person inte supportar ens behov att få egentid ganska tydligt. För det handlar om ens egna osäkerhet som man för över på sin partner.
Jag kanske låter hård. Men jag har själv varit i ett förhållande där min egentid ifrågasattes och vändes emot mig. Och jag kommer aldrig någonsin acceptera något sådant igen och framförallt aldrig utsätta någon annan för det. Om en person verkligen vill vara med en person – då kommer man veta det. Känna det. Märka av det. Men för att det ska ske måste man backa och låta den personen få chansen att visa det. För vad händer om man håller i hårt hårt hårt? Då springer man så fort greppet lossnar.
Du sitter inte ihop med din partner. Däremot är ni ett team. Våga låta varandra flyga fritt emellanåt. Det är det team gör.
