Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva denna veckan. Samtidigt som jag har att göra varje dag och älskar mitt jobb så vaknar jag med en obehaglig känsla. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Min första tanke var att jag inte är van att sova utan min kille. Jag sover hemma i min lägenhet samt är ute på Sandhamn hela denna veckan. Och då vi har sovit ihop 9 nätter av 10 sen jag kom tillbaka från mitt ”break” i somras efter 7,5 veckor ifrån varandra så tänkte jag helt enkelt saknade honom. Men insåg väldigt fort att det inte berodde på det. Visst saknar jag honom. Men det är en annan sorts av längtan, av kärlek, jag älskar varenda minut med honom och hans sällskap berikar mig något enormt. Men jag gillar verkligen min egentid. Så det är inte det.
Jag kan inte sätta fingret på det.
Kanske känner jag mig nedstämd för att sekunden efter vi slog upp dörrarna till nya kontoret/studion så stängde vi igen på grund av nya restriktionerna.
Jag vet inte.
Kanske är insikten att vi har fått avboka nyår i Sälen som gör mig nedstämd. Om att julen kanske inte blir av. Eller att 2021 inte kommer bli som vi alla tror.
Kanske är jag bara trött.
Jag vet inte.
