Kostym från Ottodame, skjorta från Hope, skärp Gucci och till det körde jag vita/guldiga sneakers från Lanvin.
Saker jag inte gärna gör frivilligt om jag inte har träningskläder på mig: springer.
Sms jag skickar till min chef: se rubrik.
Orsak till hets-sms, löptur från tunnelbanan till kontoret och smärtan: tunnelbanestrul och mjölksyran efter morgonens cykelpass gjorde sig väl påmind.
Jäklar vilken dag, det känns som att min hjärna har marinerats och just nu ligger och spottar ur sig små rökpuffar. Jag har en liten paus på nätverks-konferensen jag är på med mina nordiska kollegor på SOS International. Sitter i bilen på väg ut till restaurangen där det fortsätter med middag innan jag slutligen ska få sova igen. (Jag älskar att sova.)
Jag upplever det bra mycket mer ansträngande att sitta inne i ett rum en hel dag och lyssna, ta in, sortera samt vara ”alert” i tanken än att exempelvis jobba aktivt med ett projekt, sitta med siffror eller utbilda som jag även gör på mitt jobb. Det senaste halvåret har varit ansträngande och jag har dagligen utmanats i min tjänst på SOS International. Vi gick ut med ett pressmeddelande häromdagen om vårt nya nätverk inom Roadside Assistance som vi har handplockat, förhandlat och skapat. Den processen har främst letts av min chef och mig, vilket såklart är en stor anledning till att det lite kändes som luften har gått ur mig de senaste dagarna. När lugnet liksom har lagt sig lite och man inser att man överlevde ännu en gång. Det med samband att pressmeddelandet gick ut och att nu inleda ett nytt block under våren där nytt system ska lanseras och implementeras, ja det är både omvälvande och spännande. Men framförallt känns det bra mycket bättre än i november när jag i princip satt och våndades varje kväll för jag jobbade så mycket nya och komplicerade saker på jobbet vilket fick mig att pendla mellan spänning och fasa av att göra fel. Min prestationsångest var ett faktum.
Men det gick bra, och här sitter jag som sagt nu, lite lättare till mods inför nästa utmaning men framförallt stolt över mig själv att ha varit en så stor del av detta projekt samtidigt som jag har jobbat med en upphandling vid sidan om. Tänk, för 2 år sedan visste jag knappt vad en bärgningsbil var, idag jobbar jag med att bland annat förhandla det svenska nätverket.
Det är coolt.
För när det väl kommer till kritan så är det ju det jag behöver, jag vet ju det. Alltså det omväxlande och rejält utmanande. Att få darra. Jag hade förkolnat om jag hade haft ett monotont jobb som varje dag var lika förutsägbart som SJ:s försenings-statistisk. Det är bra för mig att vara lite livrädd ibland, och ännu bättre att mixa det mitt andra jobb – som exempelvis att skriva det här inlägget. Ständigt i utveckling och aldrig fullkomlig. Det sammanfattar min framtidsplan rätt bra.
Så hur har dagen sett ut hittills? För ni har nog redan lista ut att jag inte började onsdagen med att sätta mig i ett konferensrum direkt. Ha. I wish. Klockan ringde 05:35 varpå jag direkt klädde på mig, fyllde en flaska vatten, drog igång pulsklockan och började trampa igång på trainern. En timme senare höll jag på kräkas. Dessa jävla maxintervaller tog kål på mig. Intressent hur formen kan växla så mycket. Förra veckan när jag körde dessa skrattade jag åt intensiteten. Idag not so much.
Vid åtta gled jag in på Snickarbacken 7 för ett frukostmöte med Parvin från Metro. Åt en urgod overnight oats med chili/päron kompott och drack en havrecappucino. Har glömt hur mysigt det stället är, blir nog ett besök där igen under påsken, kanske när jag ska dejta Elina. Vad säger du snäckan? Ska vi ta lurren efter gympasset där?
Oh, dags att wrap it up. Hej!
