Så går vi in i juni. Det är officellt sommar och stan jag bor i vibrerar. Dagarna är långa och flyter samman, ena dagen är jag på Malta för att nästa dag sitta på min balkong och planera cykelrutt ute på Ekerö.
Jag funderar en del på vad som har varit och vad som är på ingång. Reflekterar vad jag kunde ha gjort annorlunda och hur nya beslut i livet har format var jag är och känner just nu. Just precis i detta nu.
I juli ”jobbar” jag min sista dag på SOS International. Min uppsägning som har löpt under min tjänstledighet är slut och jag kommer då ta 2 veckor semester för att i augusti komma tillbaka med ny energi. Då som egen. För även om jag har betalt ut min egna lön sen mars månad och stängt året med bra siffror så har det det inte känts ”på riktigt”. Det gör sällan det när man har en livlina och när den klipps av och verkligheten kommer ifatt en att nu, nu är det verkligen på riktigt, ja då börjar tankarna virvla runt likt vita aspblommor i luften.
En gammal bekant från min hemstad skrev till mig häromdagen, en person som aldrig riktigt har varit min vän, men som under senaste åren lämnat små hejjarop längs vägen, som har visat sig vara den större människan och på sitt sätt bett om ursäkt för den många gånger ifrågasättande och lite lätt hånande jargongen mot mig. Person frågade hur jag mådde efter året som har varit och om besluten som nu har lett till frihet och oviss framtid stressade mig, speciellt med tanke på att jag i princip är den sista kvar från min klass som inte har barn. En genuint ärlig fråga där en viss ton av omtanke sipprade fram och som fick mig att fundera en stund.
Om jag är stressad? Nej. Om jag känner sorg över att jag vilken dag som helst den närmsta veckan om allt hade gått bra hade varit mamma? Nej,inte längre. Jag kände. Men nej, inte längre. Det var inte min tid och livet var inte riktigt redo riktigt än. Det finns mer för mig att göra för mig själv. Jag väljer att se det på det sättet. Därför blir jag heller inte stressad av att vara 31 år gammal med oviss framtid och inte längre fast anställning som ger mig som kvinna i ett land som är oerhört välorganiserat en trygg framtid. Det finns inga rätt eller fel när det kommer till barn. Det skiljer sig mellan småstäder och större städer hur man väljer att göra med sitt liv och valet att skaffa barn. Jag kan inte sitta och tänka på vad mina gamla klasskompisar gör i in hemstad, hur de lever sitt liv och vilka val de tar. Lika lite som de ska tänka på vad andra gör. Var och en har sin tidslinje och sina val att göra. Det enda jag kan bli stressad över är att mäns tidsram för att bli föräldrar är bra mycket längre än kvinnors och jag kan, för att vara helt ärlig, bli förbannad över att deras liv påverkas minimalt fram tills den dagen de faktiskt har barnet framför sig. Ansvaret, omställningen och ”pausandet” av livet som många gånger sker under en graviditet hamnar helt och håller på kvinnan. Och därför väljer jag att tänka så lite så möjligt på det nu, för jag vill inte att det ska ta mer energi än nödvändigt från mig.
Jag vet inte om något av det jag skriver hänger ihop, men det gör inte så mycket, det heller.
