Det finns många, oh jag vet vilka ni är, som inte hade kunnat ställa sig på startlinjen utan att prestera. Vara egenvärde och självbild styrs utav prestationer. ”För tänk om någon kollar resultaten och ser min tid?”
Det är svårt att inte hamna med dessa tankarna. Jag förstår det. Vi lever i en tid där prestationer och mätbara resultat kablas ut, oavsett om du är elit eller amatör. Det är just därför jag tror på att springa de där löprundorna utan klocka. Göra det där loppet för skojs skull. Träna att sitt varför lirar sida vid sida med det man gör. Med sin självkänsla och självbild.
På lördag springer jag Stockholm Halvmaraton tillsammans med bästis. Han behöver en pacer och har ett mål att komma in på 2 timmar. Självklart ställer jag upp, det blir ett bra kom igång pass efter nästan en månad av i princip obefintlig träning (räknar inte våra fåtal slöa 30 minuters löprundor till direkt träning). Oj vad vi inte har rört på oss dessa veckor. Hela augusti gick först åt mina operationer och ett helt galet jobbschema med boklansering, Astrid wild-släpp och uppdrag. Sen bröllop och smekmånad på det. Och vet du? Det har varit skönt.
Fick frågan om jag är stressad för att inte vara ”i form”. Jag förstår frågan, men som jag skrev ovan. Jag är inte i form för något personbästa eller mitt vanliga racetempo. Men jag är i form, året runt, för att säga ja till sånt här. Det är ett av mina varför i min träning. Att vara bra grundtränad och trygg i mig själv, i min kapacitet och inte känna en ångest över att prestera varje gång jag gör något.
Så på lördag springer jag med och för Alexander. Mitt uppdrag är att pacea in honom på 2 timmar. Det och ha jävligt roligt.
Kanske det jag ska jobba med mellan mina egna tävlingar, att pacea andra nykläckta löpare. Helvete vad kul! ♥︎
