Det är onsdag och jag har insett att Gotlandsresan denna veckan är inställd. Jag levde i någon sorts övertygelse att jag skulle åka på tors utan några vidare konstigheter. Kanske var det förnekelse eller så var jag precis så väck av alla tabletter och morfin som har pumpats i mig.
Det har gått 2 dagar.
Jag är klarare nu. Men mitt skarpa jag är fortfarande satt på hold. Klockan är halv två på natten och smärtan väckte mig. Du får inget mer smärtstillande säger sköterskan vänligt men bestämt. Jag förstår dem, även om att det var det som fick mig att överleva söndagen och större delar av måndagen. Men nu, nej det är dags att trappa ner.
Så jag ligger här och fokuserar på mina andetag. Läste någons frälst yogatjejs blogg för ett tag sedan att man kan neutralisera smärtan genom andning. Jävla påhitt. Men jag tar gärna samma gäng svampar hon tog när hon skrev inlägget.
Det har gått en timme nu. Jag skriver en mening och vilar sedan ett par minuter. Hjärnskakningen gör mig långsam,ofokuserad och oerhört trött. Men jag har ju ingen tid att passa och att fokusera på något annat än smärtan är bra. Allt för att komma framåt.
Jag var uppe och gick tidigare idag. Små stapplande steg. Det var mer mentalt jobbigt än fysiskt. Läkaren hade sagt åt mig igår att min svaga kropp och slöhet med största sannolikhet berodde på att jag har varit sjuk i GBS och min kropp inte har samma motstånd för att fungera som vanligt. Jag märker det så tydligt. Leder gör ont. Har svårt att greppa muggen med det lilla sugröret och jag behöver få hjälp att sätta mig ner på toalettstolen då risken är att benen bara kopplar ur och jag rasar.
När jag vaknade upp på sjukhuset var jag först livrädd för att mina titanskruvar (tandproteser) var utslagna men nu är min rädsla den kontroll över min kropp som fattas mig. Den håller fast mig och skakar om mig samtidigt som att jag kämpar att inte börja gråta. Igen.
Mitt i alltihopa finns Calle. Fina Calle som sitter på en stol hela natten vid min sida. Som håller min hand när sköterskan tar blodprover. Som står stadig när jag drar mig upp från toalettstolen. Som duschar min sargade kropp på den sterila lilla sjukhustoaletten. Som baddar min rygg med tvättlappar och säger att jag är det absolut finaste han vet trots att vi alla vet att bara själva åsynen av mig får folk att rygga tillbaka. Jag ser ut som Frankensteins monster. Kalla mig ytlig, men jag är livrädd för att få bestående men i ansiktet.
Och vid hans sida finns Louise, Matilda, Emelie och alla ni tusentals som ringer, smsar, skickar blommor, DMs på Facebook och små fina fb meddelanden. Det betyder så öerhört mycket för mig. Ert stöd gör mig stark.
Jag hade änglvakt sa dem. Några millimeter från att bryta nacken och spendera livet uppkopplad i en säng. Tog smällen med ansiktet/huvudet vilket resulterade i 3 frakturer och en bruten näsa. De sydde mig med 50 stygn,hjälmen sprack mitt itu och axeln samt mjälten fick en ordentlig smäll.
Det har gått 4 timmar sedan jag började skriva och jag är fortfarande rädd, arg, ledsen, besviken och trött. Och så kommer det vara en tid framöver. Men sålänge tankeverksamheten är igång så är jag igång, och då får det ta hur många timmar som helst.
