Jag hade en superdag igår. Vaknade upp med en stark känsla, en känsla av att erövra världen. På gymmet njöt jag av att känna svetten rinna och blev inte ens irriterad över att SATS ac hade pajat igen. Jag körde en mycket lätt bencirkel och efter ca 30 minuter gick jag med lätta steg hemåt igen. Sjukhuset gick strålande och läkaren var överraskad över min återhämtning. Så pass att jag slapp operation och fick kommentaren: ”fortsätt som du gör, det funkar uppenbarligen”.
Dagen fortsatte med lunch uppe hos Mildh PR med min favoritgäng. Vi pratade om hösten, åt kanongod lax och pratade kläder. Det kändes som vanligt. Som inget hade hänt. Likaså när jag tog bussen hem igen. Jag log mot killen som stirrade på mitt ansikte och hjälpte en tant ut med rullatorn. Jag var odödlig.
När jag väl kom hem så somnade jag en stund i sängen. Förstod ju varför, att vara on top of the world krävde sin energi. Så jag tog 2 timmar i ett mörkt sovrum innan vi åkte ut till Godlunds ute i Nacka för ännu mer god mat, bus med deras helt fantastiska små pojkar och häng till sent.
Och idag? Ja vad ska jag säga. Vaknade vid fem och kunde inte somna om. Jag var stressad och ångestfylld. Tänkte på jobbet för första gången sedan olyckan. Alltså riktigt tänkte, som i problemlösning och stress över vad som väntade på måndag. Jag hade ångest över att jag hade ångest då jag är en fullt fungerande människa egentligen. Vem är jag att må såhär dåligt?
Jag mådde dåligt över träningen då jag saknade den så mycket och ville bara studsa upp ur sängen. Men jag kunde inte det då det gjorde så ont i kroppen på mig. Leder ömmade och ansiktet bultade som om jag hade en bulldozer som la in backen och gång på gång gjorde en vända på det.
Så jag bara låg där och mådde skit.
Efter tre timmar och en alldeles sjöblöt säng trots en ac på 20 grader tog jag mig upp och här sitter jag nu, på en träningscykel nere på SATS. Min plan om att springa-gå-springa-gå runt halva Kungsholmen kastades i soporna. Istället sitter jag här och bara trampar. Det är allt jag orkar med just nu.
Vi får se hur dagen blir. Jag hoppas att kaffen med Jessica och parkdejten med Alexander, Mimi och Andrea lättar upp humöret. För jag orkar inte må såhär.
