Hur många gånger har jag inte hört just den meningen? Att jag bara ska vänta och se. Att det kommer och att jag minsann kommer ändra åsikt när jag själv är där och upplever det ”mest fantastiska som finns i livet.”
Jag pratar om barn.
Men vänta? Får jag verkligen uttala mig om ämnet? Jag har ju inga ens, så jag vet inte vad jag snackar om. Tyvärr ett motargument som används av många i diskussioner som dessa. Men låt mig svänga förbi det och fortsätta.
I går la jag upp en serie videos på min instastory där jag frågade efter önskerubriker då jag behövde lite mer inspiration. Jag gillar att skriva på leverans då och då, speciellt när det är mina läsare som efterfrågar något specifikt ämne. I dessa videos skämtade jag lite lätt (men var ändå allvarlig) att alla ämnen går bra förutom barn då jag inte kan något om barn, inte är intresserad av barn och inte heller gillar barn så värst mycket. Vidare förklarade jag att rörande mina vänner/släkt så är det lite annorlunda då jag tycker om deras barn, då jag har en koppling till dem, men i reglerade doser. Jag är moster till två och även gudmor, vilket är helt fantastiskt. Jag är alltså ingen hemsk barnahatare som många får för sig när man kommer in på ämnet, jag är bara inte intresserad eller är lika barnkär som andra människor.
Det satte igång något. Och någon timme senare hade jag ett tjugotal mail från läsare som tyckte det var befriande att någon öppet vågade erkänna sitt ointresse för barn. Men jag fick även en drös kommentarer med typiskt vänliga ”lägga huvudet på sne och tala om med sammetslen röst att en dag kommer jag förstå.” ”Vänta bara tills du får egna, då släpper det..” Eller ”Man vet inte fören man är där.”
Det irriterar mig. För jag vet och det är så här jag känner. Ingenstans har jag sagt eller skrivit att jag inte kommer älska mina egna barn. För det kommer jag. Villkorslöst och gränslöst så hjärtat kommer svämma över. Så att kroppen kommer göra ont av längtan när jag är ifrån dem. Av hela mitt hjärta, med hela min själ. Men jag vet även att jag kommer tycka mindre om dem vissa stunder och längta tillbaka till tiden jag befinner mig i nu, det fria livet utan barn. Det är mänskligt och inget fel med det. Jag är inte naiv och jag vet även att intresset för andras barn inte -vips- kommer förändras så fort jag föder mitt egna. Det är inget magiskt som kommer hända med mig och det vet jag då jag känner mig själv så pass väl att jag vet hur jag fungerar och till 99% kommer fungera om ett par år. Det som irriterar mig med sådana kommentarer är att jag någonstans finner det förminskande. Som en gång jag var på tjejmiddag och tjejen som var med talade högt och brett om att man inte vet vad livet är innan man får barn. Att livet börjar efter ens barn har kommit till världen och man har blivit mamma. ”Det är nu jag vet vad riktigt kärlek är.” Ursäkta, men det där är ren och skär smörja.
Men det sa jag inte till henne, för jag vill inte förminska hennes känsla kring sin nyfunna roll i livet, mammarollen. Även om hon förminskade hela den grupp som inte befinner sig där hon är. Jag bad henne däremot lugnt och vänligt att inte uttrycka sig exakt så då det kanske finns människor runt bordet som har en annan inställning, svårigheter att bli gravida eller tankar kring ämnet.
Ja, jag är helt enig om att man utvecklas som person, att man växer, man mognar och man kommer in i ett nytt stadie som människa. Men att sitta och nedvärdera andras liv och erfarenheter för att man själv har fått barn och anser att det är det mest fullkomliga man kan göra i livet?
I beg to differ.
Det är som att jag skulle sitta och propagera om HUR VIKTIGT det är att träna, hur jag fann livet efter träningen och hur jag inte kan förstå att en människa inte väljer att träna. Hade jag gjort det hade jag smällt mig hårt i huvudet med något kraftigt tillhygge, eller bett någon annan göra det.
För det är ju så, man kan inte applicera och tvinga på sina egna känslor på någon annan.
Om man sedan spinner vidare på det, tänk om jag inte kan få barn i framtiden? Vill jag då höra att meningen med livet ÄR barn?
Nej.
Jag förstår att man kan bli lite stött av någon som helt enkelt inte visar ett större intresse för en nyfödd bebis. För en annan person är ens bebis det största i livet, en central händelse som personen befinner sig i just här och nu. Det mest fantastiska. Men för oss andra, som inte är där. Eller i iallafall för mig, för nu ska jag inte göra misstaget att prata för andra, då det är det jag blir irriterad över när mammor gör mot mig. För mig, som inte befinner mig i det skedet är det inte lika fantastiskt.
Jag blir exempelvis inte stött när vänner/bekanta berättar för mig i att de snabbt scrollar förbi mina eller andras träningsbilder då de inte riktigt är just där i livet och vill bli påminda om träning när de sitter och exempelvis ammar. Vilket jag har full förståelse för, för vi befinner oss på heeelt olika platser i livet. Och som jag skrev ovan – min upplevelse och dedikation behöver inte vara någon annans.
Människor är olika. Vissa människor föds till att bli mammor, de växer upp med en längtan inom och har som högsta önskan att få barn. Vissa konverterar om och blir riktiga fullblodsmammor när de väl får barn. Vissa blir gravida, får barn och sen är det inte mer med det. Och sen finns det dem som lever hela sitt liv med en fast beslutsamhet att inte skaffa barn. Där in under faller jag Det är inte fören de senaste 2 åren jag har börjat ändra åsikt om barn och sakta sakta börjat se en framtid som inkluderar barn. Det har mycket att göra med att jag är tillsammans med en fantastisk person som jag en dag vill se som pappa till mina barn och att jag har kommit långt i min personliga utveckling. Jag har funnit ett lugn, en trygghet i livet och landat i vem jag är och har starka värderingar som jag inte kommer låta någon köra över. Men bara för att min åsikt har ändrats från att vara helt emot barn till att så småningom vilja ha barn någon gång framtiden betyder det inte att jag kommer svänga helt i mitt intresse till just barn och allt som hör där till. Jag kommer aldrig bli en fullblodsmamma, och det betyder inte att jag kommer älska mitt barn mindre eller vara en sämre mamma för det. Tvärtom, jag tror att har man utrymme för att få vara på sitt sätt och leva sitt liv som känns bäst för en själv – då begränsar man sig även inte i sin mammaroll.
Jag kan tänka mycket på hur jag kommer vara i vissa situationer som mamma och jag har kommit på mig själv att resonera väldigt olikt när jag exempelvis har diskuterat situationer, värderingar och uppfostran med vänner. Nu vet jag ju inte helt säkert hur det kommer bli. Men någonstans har man ju sina grundvärderingar och en klar bild av hur man vill leva sitt liv. Och det är inte något jag vill tumma på när jag väl får barn, även om jag kommer vara helt transparent mot mig själv och medveten om att livet kommer förändras.
Nu blev detta ett inlägg om barn i alla fall. Men efter gårdagens mail från många av er som mer eller mindre resonerar likt mig kände jag för att dela med mig lite djupare kring mina tankar om ämnet.
Kram.
