Jag var med om den sjukaste upplevelsen igår. Ändra sen jag var liten har jag velat flyga i cockpit. Flygplan har alltid fascinerat mig och jag är den personen som gärna åker ut 4 timmar för tidigt till flygplatsen då jag älskar viben. Känslan ni vet. Den lite pirriga känslan av att vara på väg. Alla möten. Människor. Förväntan. Det är något speciellt i luften. Spänning.
När vi gick på flighten ner till Frankfurt så ser jag att Martin, en triathlon-kompis, står i kabinen. Han är steward på SAS och vi har lyckats pricka in hans skift. Vi snackar lite och efter maten kommer han bort till oss för ytterligare lite snack, mestadels triathlon, som de fantaster vi är.
Efter en stund ser han lite lurigt på mig och säger att han har en överraskning. Jag tänker genast: Mer choklad!
Nej nej nej. Det visar sig vara något beyond choklad. Han berättar att han har frågat Kapten om jag får sitta med i cockpit vid landning. Jag tjuter av extas och efter ytterligare några minuter hämtar han mig.
Det är dags.
Jag får träffa kapten och styrman-Kurre. 2 glada grabbar som sitter och har det gött längst fram i planet. Det perfekt sikt, solen lyser och då och då flyger vi förbi fluffiga vita moln som ser ut som bomullstussar på ett bomullsfält. Jag pekar och ställer frågor om allt. De skrattar högt och man märker att de är stolta över sitt yrke.
Jag berättar om min glädje för att få sitta med och blir lotsad igenom rutinen inför landning. Vilket såklart genomförs exemplariskt. Som ett skolboksexempel. Vi pratar om flightradar, resedrömmar och hur livet är ovanför molnen.
Detta var en av de coolaste upplevelserna jag har varit med om och jag kände mig som ett litet barn på julafton. Det är den bästa känslan, oavsett ålder. Genuin och ren lycka som får en att studsa på stället.
Tack Martin!
