Sitter nere vid vattnet och läser era kommentarer, skriver dagbok, pillar med bilder och äter mina sista syltkakor som Emelie har bakat åt mig. Det är terapi att redigera och skriva. Mycket av det jag skriver läggs aldrig ut. Vissa texter mår bäst av att hållas privata. Tror de hjälper mig bäst då.
Förövrigt så mår jag bra mycket bättre än förra veckan. Jag kommer på mig själv att skratta, bli förbannad, känna glädje och sorg. Jag drar råa skämt med mina vänner och skriver listor att göra nästa vecka. Igår gick jag 1.5 timme utan paus och även fast jag fick lägga mig och sova en timme efter lunchen med felicia och promenaden hem så kändes det som att jag var odödlig. När jag vaknade vek jag ihop tvätt, städade lägenheten och fnissade åt mina plötsliga housewife-skills.
”Idag har jag hunnit med mycket” sa jag likt ett barn som söker bekräftelse till min kille när vi skulle lägga oss. Han log mot mig och höll med. ”Ja, det har du faktiskt.” Sen fortsatte han med sitt och jag satt kvar och mös av stolthet.
Min kropp är rastlös. Det var den förra veckan också men skillnaden är att jag förra veckan trots sug efter träning inte ville. Jag var fortfarande rädd. Rädd för att inte orka. Rädd för att ha tappat den glöd som driver mig framåt i träningen. Rädd för att upptäckta att jag inte längre vill träna på samma sätt.
Jag vill inte påstå att jag inte längre är rädd. Nej. Men känslan har avtagit och jag vill känna den glädjen som jag får av träning igen. Jag saknar den. Jag saknar den så det river i bröstet.
Har tappat 4 kg. Oroar mig för att det är muskelmassa även fast jag innerst inne vet att det mest är vätska. Lustigt ändå. Medans halva Sverige har ångest över semesterkilon så får jag panik av att tappa vikt.
Imorgon ska jag till sjukhuset igen. Innan dess har jag tänkt att träna ett lätt benbass på gymmet. Sen får vi se vad jag hittar på. Har iallafall bestämt mig att börja jobba igen på måndag. Min chef var inte förvånad skrev han samtidigt som han övertygade mig att jag fick vara ledig längre. Men jag blir galen. Behöver få komma igång. Det mår jag allra bäst av.
